TACK FINA MAMMA

När jag kom hem från sjukhuset i fredags så väntade allt detta på mitt rum: en superfin bukett, fysalis, kiwi, Oreomarabou, Snickers, gott tuggummi, änglachoklad och ett doftljus. (Plus två andra blommor som stod i fönstret.) Förutom att få sova i sin egen säng så var detta klart det bästa med att få komma hem! 

 

ÄNGLAVAKT

Idag var en bra dag, tänkte jag torsdags. Framför allt jämfört med resten av veckan som hade varit väääldigt jobbig, mycket pga jobbet. Så iförrgår, torsdag, slutade jag i hyfsat god tid och tänkte då att idag ska jag banne mig baka när jag kommer hem. Så jag åkte till Coop, handlade bakingredienser, lite juice och en snickers för att äta upp innan jag började köra hemåt. Vägen mellan Smålandsstenar och mitt hus har jag kört säkert tusen gånger nu, och i princip varje dag nu i två månader, så jag körde lika fort som jag alltid gör, inte för fort och inte jättesakta, utan så pass fort så att jag känner att jag har kontroll och skulle kunna stanna ifall jag får möte, ett djur kommer eller liknande. Men just för en liten stund, så tappade jag kontrollen.

Jag hade bara två km kvar hem, jag skulle svänga i den lilla kurvan vid "Ma 1"-skylten och då råkade jag hamna för mycket på gruset vilket resulterade i en rejäl sladd. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände, allt går ju på bara nån enstaka sekund. Det enda jag minns säkert är att jag inte var rädd, inte det minsta, konstigt nog tyckte jag mer det kändes som en blandning av Liseberg och som att jag var med i Supernatural, eller nån annan film/serie där dom krockar med bilar lite då och då. I alla fall, så tror jag att jag först fick sladd så pass mycket att bakhjulen släppte helt från marken och jag försökte både svänga och bromsa men inget hjälpte och jag hann inte riktigt tänka heller. Så jag körde ner i diket, med ganska hög hastighet, körde rätt på en sten och sedan voltade jag ca två varv så att jag på nåt konstigt sätt lyckades hamna med förardörren och alltså vänstersidan mot marken, precis bredvid vägen, men med framdelen av bilen mot motsatt håll som jag körde mot...

Jag tror inte att jag svimmade av alls, utan jag kunde nästan direkt knäppa loss mig, stänga av vindrutetorkarna som hade satts igång, och sedan krypa ut smidigt genom framrutan som hade lossnat helt. Ganska så direkt hittade jag min mobil som låg på marken precis framför bilen, och efter att ha kollat runt lite snabbt på olycksplatsen så knappade jag in mammas mobilnummer. Och det var först då, som jag tryckte på "ring"-knappen, som jag insåg vad som hade hänt. Shit, jag körde av vägen, jag voltade, min bil är förstörd, min fina, fina bil, men jag lever, men jag har ont i huvudet, fan vad det gör ont i huvudet, jag sätter mig ner, helvete helvete helvete helvete, svara då mamma, helvete helvete helvete helvete helvete helveteJag var som sagt bara två km hemifrån och jag visste att mamma var hemma, så hon kom inom fem minuter bara. Innan det hann jag dock börja gråta hejdlöst, eftersom jag började förstå vad som faktiskt hände och vilka konsekvenser det skulle bli med både bilen och mig själv.

Medan jag satt framför bilen kom det en lastbil och stannade, mannen som körde kom ut och frågade lite hur jag mådde och jag sa att min mamma var påväg så han kunde åka. Precis innan han hade hunnit köra iväg kom mamma, hon kramade och tröstade mig och sedan skulle det självklart komma ännu fler bilar, på vår lilla väg där det nästan aldrig är trafik annars, typiskt... Så en man som stannade gav oss ett nummer till en bergningsbil och jag tog med mig min väska, det jag hade handlat och lite andra saker som låg lite utspritt kring bilen, innan vi sedan åkte hem så att jag snabbt men försiktigt fick byta om från arbetskläderna till lite mer bekväma och mindre svettiga kläder, innan vi körde vidare till Värnamo och akuten. Vi ringde även posten och sa att jag inte kunde jobba dagen efter, vi trodde inte att det var något allvarligt men att det ändå vore bra om jag inte skulle jobba. Senare visade det sig att jag verligen inte kunde jobba dagen efter...

Vi försökte ringa akuten innan vi åkte men mamma hade tyvärr inte rätt nummer så vi kom dit oanmälda. Men trots det fick vi ändå hjälp fort, först pratade vi med en doktor om vad som hade hänt, sen strax efter det kom en sjuksköterska som satte på mig en väldigt obekväm nackkrage och visade oss till ett rum. I det rummet fick vi sedan vara i i minst ett par timmar. De gjorde en himla massa prover, frågade en massa, tog en massa blod från mig, vi fick vänta en hel del, dom körde iväg mig till röntgen, sedan tillbaks till rummet, två st poliser kom dit och föhörde mig, men dom var snälla och ville bara veta vad som hade hänt (och att jag inte hade druckit alkohol eller körde alldeles för fort).

När dom till slut hade fått svar från röntgen och rådfrågat några doktorer i Linköping så kunde dom se att jag hade "små prickar" på hjärnan, alltså som blåmärken, som tydligen är lite värre än en hjärnskakning men inte så farligt som en blödning. Jag hade dessutom sagt till doktorn innan att det kändes som att det gjorde ont mitt på huvudet men lite mer till höger, och det stämde faktiskt med röntgenbilderna. Det visade alltså ingen blödning då men tydligen kan det bli värre efter några timmar så dom ville att jag skulle stanna över natten, för att bli röntgad igen nån gång på förmiddagen. Under natten var dom dessutom tvugna att göra en massa prover på mig och, jobbigast av allt, lysa mig i ögonen, varanann timme, och jag behövde ha kvar en plastnål/"infart" i armen som till slut gjorde så jag hade mer ont i armen än i huvudet, men bättre att dom är för försiktiga än tvärtom.

Jag lyckades sova några timmar under natten, och sen på morgonen fick jag röntgas redan vid åtta, och två timmar efter det kunde dom konstatera att det inte hade blivit värre, så jag fick åka hem. Jag fick med mig lite starkare Alvedon som jag ska ta några gånger per dag i en vecka ungefär och det är nog ungefär också så länge som jag kommer vara lite seg och ha ont i huvudet, och resten av kroppen, men jag borde inte bli sämre. Som tur var skulle jag ändå vara ledig på måndag och tisdag, och på onsdag borde jag kunna jobba igen, så det behövs nog inga fler sjukskrivningar. Huvudet är väldigt ömt och jag är väldigt stel i nacken, men till skillnad från bilen så mår jag väldigt bra. Min fina lilla Skoda blev inte helt kvaddad men ändå så pass mycket att den ska bli begraven på skroten... Usch vad tråkigt det är, visst den hade sina brister och jaaa jag vet att det viktigaste är att jag är bra, men ändå. Vi har redan börjat kolla lite efter andra liknande bilar, tyckte verkligen om att den var så pass liten, men ändå inte föör liten, så vi slår nog snart till och köper någon, men det är ingen jättebrådska.

Jag mår alltså bra, förvånansvärt bra, men jag ska ändå ta det lugnt och vila en hel del de kommande dagarna. Allting gick så sjukt snabbt och det känns så himla overkligt... Men hur mycket jag än önskar att alltihopa är en hemsk mardröm, så hade jag nog egentligen bara en himla massa änglavakt. 

 
 
 
 






Kör försiktigt allihopa! Och framför allt, ANVÄND BÄLTE! Det är tack vare det som jag lever.
 
 
 
 

REGNET / ÄPPEL