Miranda

För en vecka sen idag somnade världens finaste lilla katt in för gott. Jag kan fortfarande inte förstå att hon faktiskt är borta, så länge jag kan minnas har det ju vart en självklarhet att hon ska finnas här hemma; ligga och sova i en skolåda eller i en säng, gärna typ under ett täcke så att det blir som en liten grotta, krypa upp i knät på en och mysa i flera timmar, ligga i solen och bara njuta, busa som en galning med nån leksak eller Cindy, följa med på promenad med hundarna... Vi fick 14 fantastiskt fina år ihop, men vi hade hoppats på i alla fall ett par år till. I torsdags kom hon hem med ett jättestort sår på hela baksidan av bakbenet, veterinären gjorde sitt bästa och vi trodde att det skulle kunna läka ihop, men ett par dagar senare så orkade hon inte mer. Hon klarade inte av all medicin och det stora såret, det blev för mycket för hennes lilla och gamla kropp. Det var veterinären på lördagen som sa att det var bäst att låta henne somna in, och man kunde även höra på Miranda att det helt enkelt gjorde för ont. Så det kändes skönt att hon inte behövde lida mer, men fan vad ont det gör nu, så fort jag börjar tänka på henne... Det är så orättvist, hon var frisk och pigg för bara 1,5 vecka sen! Hade inte det där djuret som hon förmodligen bråkade med skadat henne så illa hade hon levt idag, och förmodligen flera år till. Men det är ju så livet är, orättvist. Och vi är som sagt otroligt tacksamma för dom 14 åren vi fick, och det hade kunnat vara ännu värre, om hon t ex inte hade orkat ta sig hem, så hade vi undrat och kanske aldrig fått reda på vad som hände med henne, och inte fått en chans att försöka rädda henne... Så himla sorgligt och hemskt är det, men försöker fokusera på alla våra fina minnen.

Gosigaste, busigaste, sötaste Miranda. Du är så himla saknad. ♥
#1 / / Angelica:

Jättefina bilder! Det är aldrig kul elr lätt när en familjemedlem somnar in, massa kramar <3

Svar: Tack så mycket! Nej verkligen inte... Kram <3
Emmy